var det inte nån som sa att komma hem är som en schlager - jobbigt och hemskt och perverst och fina melodier ifrån ens barndom

imorgon far jag till stenungsund för sommaren och sommarjobbet. det är ingen vidare lång resa, en trekvart på röd express sen är jag framme vid torget eller stationen eller vårdcentralen eller var jag nu väljer at gå av. det är i huvudet som resan blir lång, för den där bussen tar mig tillbaka till hela mitt liv som varit, både det jag levt i stenungsund men också det jag levt iväg från stenungsund. och det kan kasta mig runt helt skoningslöst, från bussfönstret kan jag se ut över havet mot tjörnbron och minnas de där somrarna i tidig tonår som jag tillbringade ute på klipporna vid lilla hawaii med mathias och våra snorklar och simfenor. samtidigt kan man ut genom andra fönstret skymta nösnäs gymnasiet och kastas in i alla minnen av mörka korridorer och ett hjärta som bultade av oro över att inte ha någonstans att ta vägen och som bultade av hopplöshet och den brinnande vemodigheten av att vara riktigt olycklig kär i den vackraste flickan och varje dag kunna möta hennes blick över kanten på våra skåp. framför gymnasiet ligger nösnäsvallen och påminner mig om tiden på mellanstadiet då jag och max (tror jag) plankade in och hoppade höjdhopp. och alla fotbollsmatcher jag spelat där, senast för ett och ett halvt år sedan när vallens if i kvalet petade ner oss i division 4 igen. alla suddiga minnen ifrån juniorlags-matcher och ännu suddigare minnen ifrån reservlagsallsvenskan när man på skakiga 16-17 åriga ben sprang och jagade allsvenska reservlagsspelare, klarast minns jag nog när hasse blomqvist gästade nösnäsvallen med sina förföriskt kvicka fötter och ben och snurrade upp mig åtminstone en gång. vilket får mig att minnas den där matchen mot öis reserver borta, när allbäck hoppade in eller elfsborg borta och vår frank fahler dunkade in en halvvolley från halvplan och vi slet oss till ett 1-1 resultat, och alla ljumma sommarkvällar i omklädningsrummet med värkande muskler och ömmande fötter eftermatchen och en back läsk hemmalaget bjuder på och och och
och så där fortsätter det, jag kastas fram och tillbaka i tid och rum och jag har ännu inte riktigt kommit in i stenungsund ännu och det är fotboll och barndom och tonår och tjugotre år gammal och arbetslös och varenda plats och gångväg och skogsdunge kastar mig in ett minne ifrån mitt tidigare liv. därför är det speciellt att komma hem. därför kan det kännas skönt och underbart och hemskt och konstigt och jobbigt att åka till stenungsund.
imorgon åker jag till stenungsund.