och konst är att förstå

och jag sitter hemma och lyssnar på håkan förstås. för om det ska kännas på riktigt, ja då är det håkan. (men jens då, frågar sig någon, och visst jens känns också men om det verkligen ska kännas på riktigt då

vänta.

slår på jens och lyssnar en stund.

först kommer jag på två anledningar, men jag förstår att ingen av dom riktigt håller. ibland känns ju jens sådär indie-gnällig och jobbig och han ger spontana uppträdanden med erlend öye och tar ställning. men håkan gör ju så också, han gnäller på idol (men säger att darin är bra) och det känns inte alltid så bra utan lite föraktfullt och föraktfullt är inte så kul egentligen. det är bara det är håkan är lite mer vilsen och verkar vara ganska så där lite göteborgskt fotbollsgubbe töntig och gillar gais. sen så är det ju språket, svenska är ju vårt modersmål och det betyder ju så mycket mer, varje ord betyder mycket mer än samma ord på engelska, för mig, och dig också. och det tänkte jag först, det är den stOra skillnaden. men jag är inte helt säker på det heller. det finns mer, förstås. musiken- också till exempel.

han känns ju, som fan. men jens är jens och håkan, ja

håkan är
i mitt blod

får jag skriva så?
så får det stå
kanske kan man
förstå)