friskförklarad

-du är inte deprimerad längre.
okej, tänkte jag, så bra.

det var häromveckan, jag var tillbaka hos min doktor, hon är snäll och friskförklarade mig och det visste jag väl att det var så, jag hade bara inte riktigt tänkt på det själv.

depression

nu kan jag skriva det. jag vet inte vem jag gömde det för innan, men det gjorde jag.
och nu är jag frisk. det känns bra.

i januari börjar avvänjningen. först blir det tio milligram citalopram i tio dagar. then i´m going cold turkey. zero, zipp, nada, rien, inget, noll milligram om dagen.

en del av mig är nervös inför det. det blir som att gå in i ett rum fullt av förkylda människor utan munskydd. om man alltså tänker sig att jag har gått omkring bland förkylda människor med munskydd för munnen(det har jag inte, jag är inte maxon jackson -fast jag känner någon sorts sorglig sympati för honom-jag är bara kristoffer, 66% lik elisha cuthbert).

samtidigt ska det bli skönt att få känna mina känslor lite bättre igen, jag längtar efter att känna lyckan suga tag i min mage och liksom tvinga mina mungipor uppåt och få mig att rysa i hela kroppen (jag kan fortfarande minnas tydligt förra hösten när jag cyklade hem till gråsparvsgatan efter ett stopp på ica fokus och jag lyssnade på libertines och solen sken och det var säkert varmt ute och en flicka såg på mig och log och jag var lycklig och det behövdes inte mer av någonting just då).

-när man äter såna här mediciner blir det ofta så att man känner sig lite distanserad från sina känslor och har svårt att känna sig riktigt lycklig, sa doktorn.
jo, jag tänkte väl det, tänkte jag.

(och förlåt ida- ja, nu får du ha ett namn här också- jag ska ringa dig imorgon och berätta, och det låter kanske lite värre än det är, jag älskar dig -och det trodde jag också att jag hade bestämt mig för att aldrig skriva här.)