don't come running

ett tag trodde jag att jag skulle bli cykelpoet.

2005-05-29, svarta perioden.

tittar ner och vet inte vad det är jag ser men önskar ända att där fanns mer
tid
frågor med med svar på baksidan av det frågetecken som konstant hänger framför mina ögon i min blick ser det oftast bara som en svag kontur en liten prick i ögonvrån undrar var det kommer ifrån och varför det inte vill formulera sig som ett rakt svar utan istället ofta tar formen utav ett hav på min karta på väggen och det är inte alltid svarta havet men oftare det än röda havet och inte ens röda havet är tryggt , dök där och glömde bort simmade på rygg och trodde på atomernas samhörighet mina partiklar gjorde uppror mot min tro och konverterade till otroligheten och anti-samhörigheten och det kanske är den ända samhörighet som jag känt betyder någonting och den lämnade mig ganska ensam

om man tror på cyklar och gravitation och om man tror på cyklar och gravitation då vet man att nerför är det enda hållet man kan färdas

om man tror på någonting så tror man på förändring och om du hänger där med mig
säg då till mig att ge mig hän
-hän ge dig
låt oss ge oss hän
vi hänger oss
så hänger vi där
och och om man hänger sig är den enda vägen upp
så vi ger oss av en och en och två av en bildar ibland ett par och vet att om man ger
så finns det dom som tar men jag hänger kvar

om man vet så tror man och tror man på cyklar och gravitation så ger man sig av
av är den enda vägen att gå
sen följer jag mig själv vidare utåt och på vägen ut finns en chans att man träffar på sitt inre och då går man kanske av igen och frågar sig vill du bli min vän eller ska jag bryta ner mig här
och ligga kvar
nej jag
jag stiger och stiger sedan av och hoppar på för att kunna försöka förstå måste man känna känna det vet jag vad det är! men vad känner jag och vad betyder beröring. vill aldrig ha några accessoarer.

kom då ihåg

om man cyklar för fort kan man krocka med sitt inre

känner tacksamhet.
tack.
blöder.
fackfackfack.
tack