moln, någonstans mellan new york och chicago.
himlen är fascinerande. och vacker. moln är kanske allra vackrast. moln, eller stjärnhimlen. fast jag vet inte om man kan jämföra dom två. stjärnhimlen är ju liksom lite längre bort. molnen är lite närmre. när man ser riktigt härliga puffsiga moln så vill man ju kunna studsa omkring emellan dom, rulla sig i dom, hoppa från ett moln till ett annat och landa mjukt. falla bakåt ner i ett moln under sig, sjunka in i det, resa sig springa fram över det och kasta sig över till nästa. lägga sig på rygg och låta sig bäddas in i det mjuka vita och vara varm i hela kroppen och bara ligga stilla och titta, blunda, känna. frisk luft i lungorna, rena solstrålar i ansiktet. kanske är man där med en tjej och håller varandra i handen. kanske är alla ens goda vänner där och ligger utspridda på ett stort moln och ler och skrattar tillsammans. kanske är man ensam och ligger på toppen av ett fluffigt moln och känner livet överallt runtomkring och fylls av det och andas frisk luft rakt ner i lungorna och lever just, just då. lever livet på toppen av ett moln. och sen är man för alltid full av liv.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar