oh, this town

det är alltså den engelske artisten...konstnären david shrigley som gjort de här verken, teckningarna, o dyl., som jag infogar stup i kvarten. för att jag tycker om dom. för att det är mitt projekt.

jag gick alltså omkring i min skola med den här texten (ovan), skriven på mitt ansikte, hela förra läsåret . det visade sig att mina klasskamrater tog det som att jag inte ville ha några kompisar eller faktiskt ingen som helst kontakt överhuvud taget med någon utav dem. på det hela taget en väldigt framgångsrik skyltning utav min ide om att jag var bättre än mina klasskamrater och föraktade allt jag tyckte att dom som kollektiv representerade.

det visade sig också vara en ypperligt dålig strategi på långsikt (och antagligen var det en rätt dålig kortsiktig strategi också). för det blir efter ett tag väldigt ensamt att inte ha några vänner i klassen. att aldrig ha någon att prata med. att aldrig få säga hej till någon när man kommer till skolan. att aldrig få säga hejdå när man går, eller; vi ses imorgon. jag blev väldigt ensam.

när jag väl så småningom klättrade ner från min (i mina ögon) förut så ståtliga springare kom inte klasskamraterna mig springades till mötes. de kom faktiskt inte alls. kanske ingen överaskning men ändå en besvikelse. det kändes.

nu har jag lunkat omkring nere på marken ett tag, och faktiskt skaffat mig ett par oförtjänta bekantskaper. tack, tack, tack och tack.




hejdå.
vi ses imorgon.